För ett antal veckor sedan kom jag in i en svacka. Jag tappade motivationen totalt, hade överhuvudtaget ingen lust att träna.  En fråga dök gång på gång upp i huvudet: “Har jag kommit dit jag, i alla fall till en början, ville med min träning, och vad ska jag göra i så fall?”. Svaret på den frågan skulle visa sig svår att svara på, för hur vet jag att jag nått målet om jag egentligen inte har något?

Under en stor del av mitt liv, ungefär fem år, tränade jag två gånger i veckan. Till en början var det den berömda Friskis-jympan som stod på schemat, för att sedan bli styrketräning och spinning. Sedan jag flyttat för att plugga har jag trappat upp antalet gånger till tre och bytt spinning mot löpning. Under den här tiden har min motivation levt på två saker: träningen kändes kul och gav resultat, och jag kunde enkelt känna att jag mådde bättre när jag tränat. På något märkligt sätt var det där bara borta, min motivation gick på sparlåga, utan att jag visste varför.

Jag har alltid tyckt om att dansa och sjunga. Inte nödvändigtvis på scen, utan snarare hemma i min egen kammare där ingen kan se. Jag är på inget sätt dansproffs, jag tycker bara att det är väldigt kul, och den känslan saknade jag. På sista tiden har jag varit så fokuserad på att träningen ska vara så effektiv, givande och utmanande som möjligt, och glömt bort att anledningen till att jag överhuvudtaget orkar pallra mig iväg till gymmet eller ut på en löpunda är för att jag tycker att det är kul. Jag kanske helt enkelt tränar fel sak…

“Det är bra för mig. Det stärker både kropp och själ.”. Det känns som ett ständigt återkommande argument till att träna, och kanske borde det fungera. Problemet för mig är att det ligger för långt borta, jag kan inte ta på det. Som den lilla vinnarskalle jag är har jag ingen lust att ge mig in i en tävling där jag lika gärna kan vara millimeternära målet som ljusår bort.

Jag är en sån där som gärna googlar en massa för att hitta information om träning och hälsa.  En riktig snilleblixt jag hittade var att den bästa motion och träning är den som blir av. Det spelar ingen roll hur mycket jag tänker på all effektiv, givande och utmanande träning jag ska göra om det stannar där. Då är det bättre att dra ned förväntningarna och planerna några steg för att faktiskt få det gjort också. Som den gången jag gick på ett zumba-pass utan att bli direkt andfådd. Först tyckte jag att det var lite slöseri med tid, träning ska ju vara uttröttande, men sen insåg jag att det var länge sedan jag tränade med ett så stort leende genom hela passet. Jag hade riktigt kul.

Efter en del om och men kom jag till insikt om vad jag vill att min träning ska leda till: jag vill orka med småsakerna i vardagen. Kunna gå upp för en trappa utan att bli andfådd. Orka cykla till campus i det tempo min något bättre tränade sambo håller. Att inte bli alldeles slut av att bära IKEA-kassar fulla med tvätt till tvättstugan. Det här är saker jag kan ta på, jag kan mäta dem och märka skillnad.

Summa summarum: träning kan vara så många olika saker att det finns ingen anledning att låsa sig vid något som inte ger glädje på köpet. Jag har inga planer på att ge upp löpningen och styrketräningen för det känns som ett bra sätt att nå dit jag vill, men det behöver inte hindra mig från att leta upp ett dans-pass för att få skaka loss och ha riktigt kul en timme då och då. Livet är till för att levas, se till att fylla det med sådant som känns givande!

Varför tränar jag egentligen?
Tagged on:         

Elena Tronje

Jag är snart 20 år och pluggar för tillfället till Civilingenjör i Industriell Ekonomi, första året avklarat. Jag har tidigare läst en del om ledarskap och under sex år lett barngrupper inom gymnastik. För mig är inställningen en viktigt faktor i en människas liv och lägger därför stor vikt i ordspråket “Det är vad du gör det till”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.