Av Britt-Marie Löw

Vad är det som driver en människa att göra något för någon annan utan att hen blivit ombedd? Nu tänker jag inte på en sund hjälpsamhet som verkligen kommer  från hjärtat och motsvarar mottagarens behov eller önskan, utan en hjälpsamhet som sträcker sig över en annan människas integritet och personliga gränser.

Är det för att själv känna sig viktig?  Att bli beundrad?

Eller är det en äkta hjälpsamhet som finns inom oss? Något vi blivit uppfostrade till sedan barnsben Gör till din nästa så som till dig själv.

Eller är det så att en annan människas, som i vår uppfattningsvärld, upplevs  vara svag och inte ha kapacitet att ta hand om sig själv eller uttrycka sina egna behov?

Eller väcker  den andra  en större rädsla inom oss själva, en olust, en situation vi vill fly ifrån eller rätta till. Eller är det en rädsla att stanna upp och lyssna till den andras behov, eller varför inte, brist på behov av vår uppmärksamhet som gör att vi agerar utan att ta reda på?

Är vi egentligen rädda för vår egen skugga?

Jag tror att när vi accepterar vårt eget inre ljus, vår egen styrka, vilja och förmåga att uttrycka hjärtats röst, kan vi också se på våra egna skuggsidor med sunda ögon och förstå,  bekräfta, acceptera och godkänna  även dessa aspekter av oss själva  och vi behöver inte längre vara rädda för beteenden och känslor vi möter i andra människor.  Då behöver vi inte längre vara beroende av bekräftelse och beundran från någon annan utan kan acceptera både och själva och andra precis som de är. Och invänta för att att veta när vår hjälp egentligen behövs och uppskattas även från deras hjärta.kirkegaard

Tid till eftertanke

Gästkrönikör

Sund Var Dag bjuder regelbundet in gästkrönikörer som delar med sig av sin kunskap.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.