Det var ganska länge sedan nu. Jag och min storasyster hade blivit med ett PlayStation, den första av dem. Det var riktigt kul att spela racingspel och pusselspel efter skolan och på helgerna. Efter ett tag, jag kommer inte ihåg exakt hur länge, fick jag en dansmatta. Den kopplades in på samma sätt som kontrollerna, det vill säga med sladd. Inget trådlöst på den tiden. Det gjorde det lite klumpigt eftersom vi inte fick vara hur långt ifrån som helst, men som tur var hade vi mycket plats. Mattan bestod av fyra pilar: uppåt, nedåt, höger och vänster. I mitten fanns det utrymme att stå på. Det fanns olika övningar för att lära sig tips och tricks för att klara att dansa sig igenom hela låtar på de olika svårighetsgraderna. Jag kan inte direkt påstå att det var riktig träning, inte som jag definierar det idag i alla fall. Det handlade snarare om att ha en rolig anledning att röra på mig istället för att sitta still med ett annat spel eller en bok.

Efter ett antal år dog det ut, jag fick annat att göra. Då dök Wii upp hemma. Även fast det, precis som till PlayStation, fanns “vanliga” spel var det träningsspelen som köptes hem. Nu var det dock inte så gott om plats. Nu när det var ännu viktigare att kunna ta plats var det inte lika självklart att det var möjligt. Med Wii vad det tydligare uttalat att det var träning som gällde, att att fokuset var på fysisk utveckling. Till en början var det jättekul med animationerna på tv:n och balansplattan som följt med. Det var möjligt att välja mellan yoga, styrkeövningar, konditionsträning eller en del olika sporter. Även här kom jag dock till ett läge att det inte var kul, det gav mig ingenting.

För mig är den stora skillnaden mellan att träna med dessa hjälpmedel och på ett traditionellt pass att med en spelkonsol blir det mer lek än träning. Jag såg de som sätt att ha kul, inte att träna. Det kändes som att jag låtsades träna, lite som en ursäkt att inte pallra mig iväg. Den utmaning jag sökte hittade jag inte.

Denna utveckling, att använda tekniken på det här sättet, för att träna är kanske inte så konstig. Det har väl varit, och är till viss del fortfarande, vanligt att folk vill kunna träna effektivt hemma för att få ihop livspusslet. Att då ta hjälp av tekniken som börjar få allt större del av vår uppmärksamhet verkar naturligt i mina ögon. Samtidigt känner jag för egen del att träningen ger mig en anledning att slita mig därifrån, att se något annat än alla de skärmar som finns runt mig dagligen.

Vilken träningsform som passar bäst är upp till var och en att bestämma. Jag har nu testat denna typ av träning men det är inte övertygad. Det är helt enkelt inte för mig, men det kan gärna vara lösningen för någon annan.

Teknikprylar och träning
Tagged on:                     

Elena Tronje

Jag är snart 20 år och pluggar för tillfället till Civilingenjör i Industriell Ekonomi, första året avklarat. Jag har tidigare läst en del om ledarskap och under sex år lett barngrupper inom gymnastik. För mig är inställningen en viktigt faktor i en människas liv och lägger därför stor vikt i ordspråket “Det är vad du gör det till”.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.