Av Peter Hudd

Min stora ambition är att hjälpa människor på olika sätt inom alkohol och drogbehandling. Jag är  nykter alkoholist sedan drygt 16 år. Min livsresa och terapeututbildning har givit mig både empati och erfarenheter som gör att jag får resultat och når människor på ett unikt och kraftfullt sätt.

Allt är möjligt! Jag inspirerar och inger hopp till andra. Har jag klarat av att bli nykter och ta mig tillbaka så finns det inget som är omöjligt. Jag är en mycket uppskattad föreläsare och samtalspartner och vill på olika sätt sprida mina erfarenheter och kunskaper. Jag är ärlig, brinner för ungdomar och vill också arbeta proaktivt genom att berätta min historia.

Peter HuddMin berättelse om vägen till nykterhet
Jag vet inte om mitt liv hade sett annorlunda ut om min styvfar Erik inte bjudit mig på Koskenkorva brännvin när jag bara var ett litet barn, 5 – 6 år. Erik jobbade som stenborrare på 50 – och 60-talet och körde med traktor runt till olika byggarbetsplatser. I vilket fall som helst var det Eriks ritual på fredagar när han kom hem efter en veckas slit, att sätta sig på trappan som gick till ytterdörren till det hus där vi bodde. Han satt alltid och rengjorde borrar, borrmaskin och andra verktyg. Han öppnade alltid en flaska Koskenkorva och det var säkert så att han ansåg sig värd detta efter allt slit och drack direkt ur flaskan. Jag fick min beskärda del varje gång han tog en sup som han hällde upp i korken. Jag måste ha blivit full. Några minnen om det var så har jag inte, men redan då tappade jag förmodligen minnet.

 

Under de år som följde så levde jag ofta i en rädsla för vad som skulle hända när Erik var full och mamma skickade in mig på restaurangen för att hämta honom och be honom komma hem. Han blev ofta arg i fyllan och villan och mamma gömde sig bakom ett staket när hon skickade in mig för att be Erik komma hem.

Första gången jag förstod att Erik inte var min biologiska far var 1961, när jag tillsammans med Erik anmälde mig till att börja i skolan. Han hade ett annat efternamn än jag. Jag förstod inte mycket av det då, men under resans gång blev det klarare, åtminstone lite. När jag medvetet drack alkohol nästa gång var jag 10 – 11 år. Jag blev full och spydde. Sedan fortsatte träningen med att lära mig att få behålla dryckerna och vid 15 års ålder var jag 100 % alkoholist och proffs på att dricka. Jag visste det inte då, men jag tror att jag blev alkoholist redan när Erik bjöd mig på Koskenkorva på fredagar. Det var ju inte så att det hände en gång och sedan aldrig mer. Det hände flera gånger. Det konstiga är att båda mina biologiska föräldrar är absolutister, medan jag blev fullblodsproffs och drack mig till sjukdomen alkoholism. Jag vill inte på något vis nedvärdera min styvfar Erik för han var den finaste far en kille som jag kunde ha. Han slutade dricka men fick se mig sätta igång istället.  När jag hade druckit så blev han väldigt arg och jagade mig, men han slog mig aldrig.

Nästa episod i mitt liv är när jag som 15-åring får sparken från skolan. Från 10 års ålder och fram till 15 år så händer det ju en massa saker på vägen, men det tar vi en annan gång. Jag hade som barn alltid haft en dröm om att bli Sjökapten, så när det beslutades att jag inte fick gå kvar i skolan så var det sjömanslivet som lockade. Efter några veckor skulle jag mönstra på en båt i Umeå, ut i vida världen 15 år ung. Erik åkte med mig från Vasa till Umeå med Vasabåtarna. Båten som skulle finnas i Umeå hade åkt iväg, så Sjömansunionen ordnade med en ny båt som fanns i Örnsköldsvik. Där satt jag ensam på bussen med en kasse med kläder på väg till Örnsköldsvik och ut i stora vida världen med Swedish American Line.

När jag berättade för Hjördis att jag tänker ”dra till sjöss” så säger hon följande; Ja gör det pojkjävel så du lär dig folkvett! I skolan ett år innan hade min klassföreståndare stått framför hela klassen och klart och tydligt förklarat för mig och de andra att, ” Peter, det kommer aldrig att bli något av dig”. Vad fel han hade.

Vad som hände under resorna och fram till hösten 1996 går inte att beskriva på dessa korta rader, men att det blev kaos på alla nivåer förstår ni säkert allihop. I vilket fall som helst så var jag på hösten 1996 bara en minut från döden, efter ett ständigt rus på 26 månader i ett sträck! Jag hade bett om att få dö. Jag tänkte att eftersom jag inte vet hur jag skall göra för att leva så är det lika bra att jag tar livet av mig. Jag tänkte att om jag dricker en 5 liters dunk med hembränt så dör jag. När jag hade druckit 2,5 liter och slocknat på golvet i min lägenhet så ser jag hela mitt 42-åriga liv passera som i en film. Jag ser vad jag hade gjort mot andra människor och vad andra människor gjort mot mig. Jag börjar gråta och ropar högt. Klockan är mellan 04 – 05 på morgonen och jag mår så otroligt dåligt. Ångest, skam, skuld och en massa andra känslor sköljer över mig. Jag märker också när jag ligger på golvet, att från nacken och ner till ryggslutet känns det som att det rinner en decimeterbred fåra. Jag förstår att det är livet som håller på att rinna ur mig, att jag verkligen håller på att dö. Jag hade ju bett om det, men nu blev jag så otroligt rädd och skrek till Gud. Snälla Gud, jag vill inte dö! Om jag nu inte fick dö genom att bara dricka och somna in, så visa mig hur jag skall göra för att leva tänkte jag. Jag skriker och är helt slut. Rädslan, ångesten, svetten, paniken, skammen, ja allt som ryms inom ångesten har jag nu inom mig.

Vad som hände sedan handlar i korthet om att jag hade en vän som försökt hjälpa mig under åren. Henne hade jag bett dra till varmare trakter. Kom inte och säg åt mig att jag behöver hjälp hade jag tänkt då, liksom att jag fixar detta och att jag kan sluta dricka när jag vill. Min vän hade inte under de fyra senaste åren svarat i telefon efter klockan 20.00 om hon såg att det var jag, eftersom hon visste att jag var full. Denna natt när jag låg där på golvet så slog jag hennes siffror på telefonen, och hon som inte svarat på fyra år svarade nu. Jag bara ropade åt henne; Nu är jag klar! Nu får du hjälpa mig! Tre veckor senare började jag på en öppenvårdsbehandling på Kungsholmen, 50 meter ifrån där jag bor. Sedan den 20 oktober 1996 har jag inte druckit en droppe alkohol. Jag slutade också röka för drygt 13 år sedan. Jag tänkte att, om jag inte ”krökat” ihjäl mig så tänker jag inte heller röka ihjäl mig.

Jag började utbilda mig till Alkohol & Drogterapeut 1997 och förstod direkt när jag satte mig på skolbänken varför jag inte dött under resans gång.  Jag ”borde” ju ha varit död minst 10 – 20 gånger. Jag förstod och tackade min Fader för att han under alla dessa år skyddat mig och vakat över mig, även om det i den sista resan i fyllans värld var väldigt nära att jag verkligen hade fått igenom min vilja att dö.

Jag har trots allt elände haft det bra emellanåt också, och det fanns tillfällen i mitt gamla liv när det verkligen var kul att vara ute och festa. Jag har suttit med de så kallade ”kändisarna” på Victoria, Cafe Opera, Berns och andra innekrogar i Stockholm, men det slutade i rännstenen på Flemminggatan i Stockholm, utfattig och naken. Jag har varit VD och haft olika företag som t.ex. möbelaffärer, Caféer och har även sålt kläder. Jag har gjort alla de klassiska resorna som ingår i sjukdomen alkoholism. Från att ha haft familj, barn, arbete, pengar och ett bra liv så slutade det med att jag inte hade annat än skulder kvar. På hösten 1996 när jag skulle börja ta tag i mina skulder så visade det sig att det fattades 40 kronor till 2 miljoner i skulder. Jag söp bort min familj. Min son Paul var 10 år innan han såg mig nykter. Pauls mamma lämnade mig 1993 och tog med sig Paul och flyttade. Jag förstår henne och blev väldigt glad när hon flyttade. Så sjuk var jag, att jag blev glad för att hon gjorde slut.  Äntligen tänkte mitt sjuka jag. Ingen som gnäller och tjatar över mitt drickande. De följande 2-3 åren var ett helvete på jorden. Jag drack för att fly ifrån allt och till slut bad jag om att få dö, att dricka ihjäl mig.

Jag visste hela tiden under resans gång att detta inte var jag, men jag kunde inte förmå mig att sluta.  Jag vet inte hur många gånger jag har sagt ALDRIG MER! Hur många gånger jag lovade dyrt och heligt att nu får det vara slut. Varje gång ramlade jag dit igen och förstod inte varför. Att jag var alkoholist visste jag, för det hade jag ju hört under så många år, men det var ingen under dessa 30 år som förklarade för mig vad det betydde att vara alkoholist.

Från första dagen på öppenvårdsbehandlingen tillsammans med de andra, men framförallt tillsammans med Ove, en av terapeuterna, så fick jag på några få timmar förklarat för mig vad sjukdomen alkoholism innebar och hur den tagit tag i mig och att jag var sjuk. Redan 1950 klassades alkoholism som en sjukdom via WHO.

Idag är jag en lycklig och nykter alkoholist som lever ett rikt liv och jag är tacksam för allt jag fått vara med om, för i min yrkesroll som A & D terapeut så finns det ingen som kan komma och säga till mig; ”Peter, det här fungerar inte, det kommer aldrig att gå”. Har jag tagit mig upp från katakomber, mörker och elände så finns det ingen som inte klarar av att bli nykter. Min stora förhoppning är att få ge bort allt av det jag fått i gåva. På det viset vet jag att jag också får behålla den gåvan.

Det är ju också så i det nya livet som nykter att man får göra 180 grader, alltså börja med att göra tvärtom. Att bli nykter handlar ju också om att lära sig att äta rätt, ta hand om kropp och själ, prata rätt och att leva i ödmjukhet och tacksamhet för gåvan och chansen att få börja om. Att försonas och få förlåtelse för de skador vi åsamkat andra människor, att få gottgöra allt skräp vi ställt till med mot nära och kära, grannar, jobbarkompisar, olika myndigheter mm. Att som jag då, be varje morgon om att få vara nykter de närmaste 24 timmarna, att vid läggdags gå igenom dagen och tacka för att jag får somna nykter. Alla får nåden att bli nykter, man måste bara böja på nacken och be om det. Be om hjälp helt enkelt!

 

Share →

One Response to Peter Hudd, vägen tillbaka till nykterhet

  1. Åsa kjellsdotter skriver:

    Så fint skrivet! Önskar dig fina år i fortsättningen det är du värd. Hls Åsa

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.