TJOHOOOOO! 

Att komma ut i naturen, förutsättningslöst och inga krav på någonting är det finaste som jag kan ge till mig själv. Bara få vara därute, låta känslorna få komma fram, drömma, längta och fantisera om nya utmaningar, så befriande känsla.

De senaste veckorna har jag inte orkat att träna på som jag brukar göra på grund utav ångest och stresspåslag av lite olika anledningar. Det jag har klarat är att gå små promenader utifrån min egna förmåga och tillsammans med mina älskade BungyPump stavar och det lilla jag har klarat av är jag stolt över.

Livet börjar sakta men säkert återvända igen och igår när jag var ute i skogen så var det med stor tacksamhet i kroppen som jag gick där. Nyfiken på vad som ska hända framöver, spanade efter de där små fina vårtecknen som faktiskt finns där. 

Se hur naturen ändrar sig när snön börjar att smälta, mina älskade stenar och mina härliga  trädstammar börjar komma fram och de ropar på mig…..

♥️”Kom och träna med mig, vi har väntat på dig!”♥️

Bara det här att höra fåglarna kvittra, se hur kottarna, mossan, stenarna och gräset börjar titta fram ger mig en pirrande skön känsla i hela kroppen samtidigt som jag har en enorm tacksamhetskänsla i kroppen att få vara vid liv och njuta utav det som jag har. 

Lingonriset…

Längtar efter att få sätta mig på huk, plocka några lingon och stoppa i munnen, ta med en burk med till exempel turkisk yoghurt ut i skogen, plocka några lingon och blåbär, sätta mig ner någonstans och njuta av livet under tiden som jag äter. 

För mig är det här livskvalité! ♥️

Kanske inte det roligaste inlägget att läsa, men det är så här mitt liv ser ut. Men för att jag ska orka gå vidare, så behöver jag få skriva av mig.

Det går upp och ner, vissa perioder är tuffare än andra. Jag försöker att peppa mig själv med, att jag är inte min diagnos och jag är inte min psykiska ohälsa utan jag är fortfarande Anitha.

Om det alltid skulle gå rakt framåt hela tiden  så tror jag inte att jag skulle uppskatta mitt liv så mycket som jag gör i dag. Hitta och uppskatta det där lilla enkla i min vardag, få vara med och göra skillnad för någon/några andra, det är stort och det ger mig så mycket tillbaka. 

Kanske och förhoppningsvis kan det här inlägget hjälpa någon därute att inte känna sig ensam med sin diagnos/tillstånd. Ju mer vi vågar prata om psykisk ohälsa och smärta, ju fler kan vi hjälpa.

Ingen ska behöva gömma sig bakom sin smärta eller bakom den psykiska ohälsan, men ändå så vet vi att det många gånger är så.

Be om hjälp om du behöver det och det är mindre lätt ibland, jag vet!

Men det finns alltid någon därute som inget hellre vill än att hjälpa till. 

Ta hand och du vet väl om att just ♥️DU ÄR VÄRDEFULL! ♥️

TACK FÖR ATT DU HAR LÄST DET HÄR!

Kram och Var rädd om dig! ♥️

 

 

 

 

 

 

Share →

2 Responses to PÅ VÄG FRAMÅT!

  1. Iréne Linddahl skriver:

    Go’kväll min kära syster!
    Jag är mycket sällan inne på bloggen, men just ikväll blev det så! Läser din blogg nu och vill bara säga att jag tänker på dej min högt värderade syster!
    Varm hjärtekram Iréne

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.