Det var med stor motvilja som jag anlände till diabetesdagvården vintern 2009. Mina värden var inte så bra och min husläkaren insisterade på att jag var tvungen att försöka göra någonting åt det. Jag kunde absolut hålla med om att något behövdes göras men inte ännu en vända till diabetesdagvården där jag skulle få lyssna till allting som jag redan vet ännu en gång. För mig kändes det som en helt bortkastad vecka. Vanliga arbetstagare fick i alla fall sjukpenning för tiden men jag hade en anställning som innebar att jag behövde arbeta in den tiden jag förlorade. Jag fick ingen sjukpenning utan hade istället 30 timmar som jag behövde ta igen.

Det enda som var bra med min vistelse på diabetesdagvården var att jag fick en remiss till Motvikt på Danderyds sjukhus. Här fick jag möjligheten att välja ett grupprogram liknande det som jag tidigare gått på Uppsala Akademiska sjukhus eller ett individuellt program. Jag nappade på ett eget program i tron på att jag skulle få två års support. Det visade sig senare att de individuella programmen endast är sex månader till skillnad mot grupprogrammen som håller på i två år. Vad jag uppskattade främst var att vara tvungen att komma varannan vecka och väga sig. Vid varje tillfälle fick jag också möjlighet att diskutera med personalen på plats frågor som uppstod på vägen. Detta var ovärderligt inför kryssningen jag och den blivande maken gjorde som förlovningsresa. Jag kunde lufta min oro om viktuppgång innan resan som stillades snabbt av proffsiga råd hur jag skulle hantera tillgång till mat 24/7 och tips på vardagsmotion. Bara en enkel påminnelse om att ta trapporna på fartyget istället för att använda hissen var toppen. Under två veckors kryssning använde jag hissen endast en enda gång. Det var när vi kom tillbaka från en utflykt och jag var alldeles slut. Då unnade jag mig att åka hiss de sex våningarna till vår hytt.

Att väga sig inför andra, i mitt fall Motvikts personal, gjorde också att jag ville vara duktig. Inte bara för mig själv ville jag vara duktig, jag ville inte heller göra dem besvikna på mig.

Jag uppskattade också möjligheten med besök hos läkare som verkligen visste vad de pratade om. Hos dem kunde jag prata öppet om utmaningen med att få till motion i vardagen. Hur svårt det är för mig att upprätthålla en vana då jag lätt sänks av enkla förkylningar.

Att jag blev utskriven från deras system efter ett halvår var en stor besvikelse för mig. Samtidigt vet jag att jag vet allting jag behöver veta. Att jag på ett sätt inte behöver ingå i ett speciellt program för att leva ett hälsosamt liv. Men jag tror ändå att det hade gjort stor skillnad för mig om jag hade fått gå kvar där en längre tid.

Jag gick ned en hel del denna gång också. Inte bara för hjälpen jag fick av Motvikt, utan också för att jag inledningsvis hade en tuff period i relationen med min blivande make. Strax innan jag började på Motvikt tog vår relation slut och min kropp ville inte ha någon som helst näring. Under en period åt jag nästan ingenting alls. Efter omkring tre månader lyckades vi reda ut saker och ting, och bestämde oss inte bara för att bli ett par igen utan för att gifta oss.

Det var en jobbig tid inledningsvis men jag tänker också tillbaka på denna period med glädje eftersom jag var ett riktigt träningsfreak. Det fungerade så otroligt bra med träningen. Långa promenader, simning och vattenjympa var min vardag. De sattes käppar i hjulet för mig pga ytterligare två infektioner som resulterade i att jag blev inlagd på sjukhus.

Men nu är jag redo för ytterligare en omgång av fokus på hälsa och sund livsstil. Denna gång ska jag vara förberedd på hur jag kan hålla rutiner levande även när jag blir sjuk. För tyvärr är det så för mig att det inte om jag blir sjuk, utan när

 

 

Tagged with →  
Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.