Jag lovade mig själv att sluta äta godis.

I ett svagt, eller kanske ovanligt starkt ögonblick startade jag en utmaning för mig själv.

Jag var uppriktigt less på hur jag fastnat i sockerfällan och kodat om hjärnan till att jämställa godis med belöning. Okej att sockret går rakt in i hjärnans belöningscentra och att chipsen triggar mönster och betingelser som tolkar skräpet som en sorts belöning. Men det är en lögn. Det är inte en belöning. Det är en bestraffning. Man straffar kroppen.

Att receptorerna i min hjärna reagerar positivt på socker må vara en sak, för det är ju en bra sak att få energitillförsel till kroppen och hjärnan. Men det är väldigt mycket energi som tillförs, i ett format som kroppen inte är rustat att ta hand om. Definitivt inte i den utsträckningen eller i den formen. Raffinerat vitt socker är egentligen rent gift.

Sedan har vi betingelserna. De mönster vi skapar kring vårt godis. Vårt heliga sockerintag. Där vi använder godis som tröst eller belöning, delvis för att vi svar på enklast möjliga sätt på kroppens signaler, men också väldigt mycket på grund av arv. Med arv menar jag inte genetiska betingelser utan vårt sociala arv, de sociala koder vi matats med ända sedan vi var små och fick lära oss att godis var likställt med fest. Och visst är det sant. Det är fest för hjärnan, men inte för kroppen.

Idag vet vi bättre, men vi gör generellt sett inte bättre. Vi ger fortfarande godis till barnen som belöning för att de varit snälla, fyller år eller helt enkelt för att det är lördag. Det är fel. Det är så knasigt det kan bli. Det är därför hög tid att fredagsmyset blir en belöning på riktigt istället för att cementera ett självdestruktivt beteende.

 

Min utmaning bestod i en status på Facebook där jag lovade att hålla mig fri från godis och chips i det antal dagar som min status gillades. Jag fick 114 klick. Det är nästan 4 månader utan godis.

Eftersom jag ”bara” sagt nej till godis och chips men inte vitt socker (i form av fika ute på stan) så var det förhållandevis lätt att bryta mönstret av belöningsätande. Något jag egentligen skulle vilja kalla okynnesätande. Men någonstans vid 90 dagar kom ett oförklarligt sug efter godis. Inte socker, utan godis. Jag kan bara tolka det som att kroppens muskelminne lockade till en återgång till ett beteende som brutits. Och egentligen är jag inte så förvånad. Det var likadant när jag slutade röka. Det riktigt jobbiga var inte att bryta sig fri från giftet och beroendet av det, utan ”attackerna” från beteendet som övermannade mig vid 3. 6 och 12 månader.

 

Nu är min godisutmaning snart slut och jag får börja äta godis igen, om jag vill. Men det vill jag inte. Jag känner inget som helst sug. Så nu passar det bra att frun föreslår att vi gemensamt trappar upp det hela till ett försök att strypa intaget av onödiga kolhydrater på riktigt.

Jag hoppas att det kommer att gå bra.

Att sköta den dagliga motionen är väldigt bra, men att ta hand om kosthållningen har sannolikt en större effekt på vår allmänna hälsa.

 

/Dennis Ariton

godispåse

Share →

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *